Om boken: år / I Georgien är det vanligt att leta efter poesi. Och det finns där, och det är äkta. Och detta är mycket sällsynt. På detta land lyser det eviga igenom i vardagen, smälter in i skönhet och stil skapar här stark och ärlig prosa. Den georgiske författaren har hittat ett tillgängligt sätt att prata om människor, om deras relationer till varandra, med naturen, med historien och med idag. Han ger inte ut recept på lycka, frälsningsalgoritmer eller manus för att utvinna glädje ur tillvaron. Hans berättelser är inte ett virrvarr av bilder från det förflutna genom vilka guldåldern lockar. Det är liknelser, ironiska och verkligen snälla, som hjärtat gör ont och tar andan ur Författaren ser det sanna - och kontrasterar därför inte svart och vitt, fysiskt och mentalt. Han drar gränsen mellan det äkta och hägringen och lämnar efter sig fantomdikotomierna med deras utdragna gräl. Han förstår människans plats i världen och slutar protestera mot det. Som om han upprepar den bibliska Predikaren väljer han medelvägen - att hitta sitt mått och lita på det för att andas in och känna lycka. Det finns mycket energi i denna prosa: den kommer inte att lämna någon tom och likgiltig, det kommer den att göra ge kraft åt själens arbete.